Mahatma, Nelson och jag...

Kanske löser man inga problem genom att resa till Indien.

Inte heller är det helt säkert att man finner lyckan.

Men jag blir alltmer övertygad om att man växer som människa genom att se det man ser, och hantera det man måste hantera.

Afton i Bombay

Jag anlände till Mumbai på tidigt på dagen. Planet som skulle föra mig hem skulle lyfta om 18 timmar.
En frisk människa hade kastat sig ut och tagit detta tillfälle att lära känna denna enorma stad som hade över en miljon invånare redan för 100 år sedan. Staden låg från början på 7 öar, och namnet Bombay kommer sannolikt från de två portugisiska orden Bom Bahia som betyder "God Havsvik".

Men jag orkade inte. Jag var trött i kropp, själ och sinne. Jag satt på en bänk och nynnade på Springsteens Streets of Philadelphia, som jag hade ändrat texten i:

I am bruised and battered
and I cant tell what I feel
I am unrecognizable to myself
I saw my reflection in a window
I didn't know my own face
Oh brother are you gonna leave me
Wastin away
Of the dusty streets of India

I walked the avenue till my legs felt like stone
I heard the voices of friends vanished and gone
At night I could hear the blood in my veins
Black and whispering as the rain
On the dusty streets of India...

Jag vill hem. Hem till Sverige där trafikanter endast i undantagsfall använder sin tuta, hem till Halland där vi inte kastar de döda i Nissan, hem till det gamla huset i skogen där det alltid är tyst.


Jag vill smälta de miljarder intryck som bombat min hjärna under tre månader på resande fot.

Jag vill äta grovt bröd och Fredrik Pauluns musli, jag vill andas sval och ren luft och jag vill sitta på en sten vid en sjö i en skog.

Sjöpalatset i Udaipur

Udaipur.

En av mina favoriter i Indien.
Det var på något sätt befriande att det är själva staden i sig som är attraktionen.
Ibland kallas Udaipur "Den vita staden" och visst känns den ganska vit.

En annan anledning till att jag älskar Udaipur är att jag här sammanstrålade med min dotter igen, och sådant minns man länge.

Kvällen firades i internationellt sällskap med Vegetarisk burgare och Kingfisher.
Dessutom kryddades kvällen med båttur på konstgjorda sjön Lake Pichola och kulturvandring i City Palace.
Som grädde på moset en DVD-film ute på krogen, nämligen den gamle Bond-rullen från 1983, Octopussy med Roger Moore och Maud Adams.

Det var väl ett lite trist filmval, tänker kanske någon.
Nej, tvärtom, eftersom det var här den spelades in. När Roger kommer simmande med sin enorma krokodilkeps är det just på sjöpalatset Jagmandir han kliver iland. Fräckt att se filmen och plötsligt känna igen de små gränderna han ränner omkring i.
Dessutom är den småmysiga brittiska komedin Marigold Hotel delvis inspelad här.

Amber Fort, Jaipur

Jaipur kallas ibland "Den rosa staden". Så när jag och mina medresenärer förvirrat frågade efter "Pink City" fick vi en del skilda svar. Det verkar som om de flesta med Pink City menade den stadsdelen som är byggd i en lite rödrosa sandsten, och som nu hyser ca 100 000 ungefär likadana affärer.

Utanför staden finns det beryktade Monkey Temple, som enligt uppgift skulle fullständigt krylla av tusentals apor, och som man tydligen måste se när man är i Jaipur. Av någon anledning hade alla dessa apor tydligen fått något annat ärende, för i templet satt bara en man som förklarade att vi borde donera 10 rupier per person för att titta på hans aptempel utan apor. Än i denna dag vet jag inte var aporna var denna dag, för det var rätt tempel, och vi såg ca 7 apor, vilket är ett mindre apantal än vilken annan normal villa som helst.

Den mest spektakulära byggnaden var säkert Amber Fort, som var ytterligare ett imponerande prov på att en gång i tiden kunde indierna utföra makalösa stordåd. Ovanstående bilder visar bara en lite del av allt det storslagna som finns här. Fantastiskt.

En för alla, alla för en...

"Det var en gång en tysk, en engelsman och Bellman..."
Så började många fjantiga historier i min ungdom...
Och nu var det dags igen!.

Varför gör man detta?

Varför betalar man en en normal dagslön för en murare för att spöka ut sig i färgglada plyschkläder som ska resultera i en fotografi så pinsamt att man rodnade under solbrännan?

Jo, för att vi var uttråkade.

Vi hade en s k tempelöverdos. Efter några ganska lama dagar med tempel, fort, portaler, gravar och marmor till förbannelse, så var vi desperata efter någon slags aktivitet! Vad som helst, bara inte ytterligare en vackert snidad stenpelare! Vi var tre lätta turistoffer när vi såg folk posera i dräkterna, med ett träsvärd i högsta hugg.

Vi erkänner härmed, direkt här på Internet, att en smart indisk kille drog in 900 rupier på oss, på under en timme.

Eko-turism i Rajasthan

Efter en ganska trevlig bussresa ankom vi idag till Palace Anjali i Rajasthan. Det är ett Eko-turistställe med möjlighet till ridning och kanoting.

Eftermiddagen ägnades åt att utforska omgivningarna lite. Här är ett ganska kargt landskap, men det finns en vacker ödslighet här.

Och bäst av allt är nog att här är fritt från avgaser, aggressiva försäljare och nästan helt tyst....

I natt ska jag samla mod för en ridtur på någon av de 22 fina Marwarihästarna här. Rasen har de karakteristiska vridna öronen som kallas tulpanöron och pälsen är mjuk som silke.

Som stridshästar var de kända för att aldrig överge en fallen ryttare.
Hoppas att jag slipper ha glädje av den egenskapen i morgon.

The Taj och Bollywoodteamet.

Utsikten från hotellet bjöd på både en vacker vy av Taj Mahal. Samtidigt kunde vi se en av Indiens främsta "Bollywoodartister" kråma sig på en takterass i närheten.

Låt mig berätta lite om Indiska musikvideos. De präglas av att en produktionsgrupp reser runt och dansar framför kända platser i världen. Det handlar ofta om ganska högstadiemässiga koreografier och redan efter två tre stycken börjar man skönja ett mönster. Efter 20 stycken likadana känner man en lätt förvåning, och därefter undrar man hur länge denna trend kommer att hålla i sig. Vem i Indien ska våga ta språnget och göra något djärvt; en musikvideo som inte har en lallande flashmob som tar tre steg åt vänster för att därefter ta tre steg åt höger.

Denna grupp utgjorde inget undantag. Denna dag filmade de med The Taj i bakgrunden, i morgon drar de kanske till Machu Picchu eller någon annan känd plats.

Den brustna strängen i Khajuraho

"Det är bättre att lyss till den sträng som brast, än att aldrig spänna sin tanpura"

Utan att vara expert på vare sig svensk lyrik eller indiska stränginstrument vill jag ändå påstå att instrumentet på bilden borde vara en s k Tanpura, även om dessa borde ha fler än en sträng...?

Spelmannen på bilden hade en lite träring på fingret, som envetet knäppte på den enda strängen, samtidigt som mannen klagade högljutt över någon okänd orättvisa.

Som vanligt kom han helt oombedd fram, och som vanligt krävde han betalt för sina tjänster.
Jag var inte den mest musikaliske i vår grupp, men jag var beredd att betala en relativt stor summa bara han upphörde med sin klagolåt.

Happy Holi!!!!

Happy Holy! var det enda man behövde skrika på en hel galen dag och kväll. Vi som var unga pa 70-talet och minns vanvettiga scener pa Midsommarafton kan bara glömma allt! Midsommar i Sverige är som en stillsam promenad i parken jämfört med Holi!

Indiska pojkar med testosteronöverskott får denna galna dag en slags dispens att klämma på och trakassera alla kvinnor de far syn på. Allt kan bara skyllas på Holi!

Vita kläder förvandlas först till färgglada kläder, och för de som är ute sent blir allt till slut bara lila, när alla färger smetats ut i en sanslös färgorgie...

Roddbåt på Ganges

Tillsammans med 5 resenärer från Tyskland, England, Frankrike och Kina hyrde jag en roddbåt i gryningen.

Det var uppstigning vid halv fem, och just då, i några minuter var jag tveksam till idén. Som väl var gjorde grupptrycket att vi steg upp, och det var inget vi senare ångrade. Att ro på Ganges och se solen stiga i horisonten är ett magiskt ögonblick, även för en icke-hindu.

På hemvägen var det motströms och vår Kapten lät oss efter ett par förfrågningar ta över årorna ett tag.

Ganges är en helig flod.

Alltså borde man sköta om den med vördnad och respekt. Så är inte fallet.

I Ganges tippar man allt från avföring till plastavfall, och det är en ganska vidrig smörja att ro i, åtminstone tidvis. Det hela blir kanske inte bättre av att man i denna flod även "begraver" de döda.
Visserligen bränner man liken i strandkanten, men ofta blir det kvar rester i askan, och detta rodde vi i.

Det är visserligen bara benrester, men bäckenben, revben och en och annan femurkondyl kunde ibland klonka till på åran.
Dessutom är det ju så, att gravida kvinnor som avlidit inte får brännas på bålen, utan de stjälps direkt i floden med stenar runt kroppen. Likaså kropparna efter s k Heliga män, och de stackare som dött av vissa ormbett. Dessa blir också enligt urgamla religiösa ritualer dumpade i Ganges.

Stenar har den egenskapen att de är svåra att binda kring något mjukt. Således lossnar de ofta och gärna från kropparna, vilket ofta gör att dessa flyter upp till ytan. I bästa fall flyter kvarlevorna då iväg i vattnets strömriktning, bort från staden, och mot Mirzapur som ligger sydväst om Varanasi.

Ett konkret exempel på vad som kan hända såg vi på roddturen, när kroppen efter en präst hade fastnat dubbelvikt på ett förtöjningsrep. Mina forensiska kunskaper i rättsmedicin begränsar sig till enstaka avsnitt av Beck och CSI, men en försiktig gissning är att han hängt där ett par veckor... Det var inte vackert, men det var heller inte något som jag velat ha osett, s a s.

Kanske kände jag mig rent av stärkt efteråt, i min personliga uppfattning om kroppen som ett skal för något annat...?

Midnatt vid likbålen

Promenaden hem strax innan midnatt i Varanasi är en märklig upplevelse. De enorma stentrapporna som under dagen myllrat av folk är nästan tomma. Alla köpmännen har rullat ner sina plåtjalusier, och det är ingen som frågar om jag vill hyra en båt längre.

Men helt öde är det inte. Likbålen brinner fortfarande och deras anhöriga sitter tyst och betraktar flammorna som omsluter deras anhöriga.
Kvinnor får inte delta i detta, de anses alltför känslosamma, och all gråt och känsloyttringar får klaras av på annan plats.

Elden, som har brunnit i tretusen år i Varanasi sprider sin rök i staden dygnet runt, året runt. Men alla får inte brinna i den heliga elden.
Kropparna av barn, gravida kvinnor och de som blivit bitna av en kobra sänks direkt i Ganges med en sten fastbunden på kroppen.

I denna Heliga flod badar Indierna dagligen, de tvättar sitt ansikte i vattnet och de t o m gurglar sin mun med det.
Det är mycket man inte förstår med Indien. Det är ändlöst vackert och ändlöst obegripligt.

Lång resa till ett stort hav

På Indiens södra östkust ligger den gamla staden Madras, eller Chennai som den numera kallas. Det är en stor stad, 5 miljoner inne i staden, och det dubbla om man räknar med förorterna. Normalt sett trivs jag inte så bra i dessa enorma städer, med Chennai var förbryllande trevlig och hanterbar även för en lantis som mig. Ganska snart förstod jag varför. Den har en början, eller möjligtvis ett slut. Det kallas Bengaliska Viken.

Den enorma sandstranden gjorde att jag kunde greppa staden på ett sätt som jag inte klarade i Bangalore, där det på något sätt aldrig tog slut.

Jag till bringade några dagar med att till fots utforska de gamla delarna av Madras, och på kvällen gick jag ner och svalkade mina värkande fötter. Jag noterade att det ofta stod människor och betraktade horisonten under tystnad, och först trodde jag att det var någon märklig ceremoni på gång.

Efter en kort intervju på väldigt rudimentär engelska förstod jag att de tysta människorna liksom jag hade rest till Chennai, och att de inte stod på stranden av religiösa skäl.

Däremot var det den första gången de sett havet.

Studiebesök i lera

En roligt studiebesök hos familjen Terracotta.
Drejskivan är ett stort hjul i cement, som centrerats och balanserats så att det kan balansera på en spets. Sedan sätter keramikern fart på det hela med en käpp.

Hjulets tyngd och dess inneboende energi efter du satt igång det håller sedan drejningen igång i 5-10 minuter. Därefter får du ta fram käppen igen, och tillföra mer energi.

Dessa människor kan göra förbluffande fina saker med så primitiv utrustning.