Ett avstamp för skrivandet.

Denna fredag verkar blir ett slags avstamp för mitt skrivande. Åtminstone kommer det att bli lite mer regelbundet framöver.

Jag känner att det kan finnas skäl till att se över min uppkoppling till Nätet. Min kapacitet till att producera kåserier och essäer är nära kopplat till dagsform och inspiration. Då blir det angeläget att kunna ha tillgång till internet lite oftare än vad jag haft hittills under de senaste årens Amishliknande tillvaro.

Detta kommer nog att innebära att min närapå gengasdrivna dator snart ska bytas ut mot en lite modernare variant, kanske en MacBook eller liknande.

Detta inlägg blir därför en slags efterlysning; Om du eller någon i din omgivning har en bärbar dator som kanske är 1-3 år gammal och fungerar bra, hör gärna av dig.

Hittelön kan utgå i form av kaffe och våffla, framställt av ekologiska råvaror.

//Anders

Ernst och Anders = sant.

Ok.
Har fått brev från Ernst. Tydligen har vi haft en relation, och nu är Ernst redo att ta den till nästa steg.
Eftersom jag inte har varit helt medveten om vår relation förnimmer jag en svag känsla av skuld.

Jag trodde att Ernst var lyckligt gift, och dessutom känner jag att vi skulle bli ett omaka par.

Kanske vill jag behålla min relation till Ernst på nuvarande nivå. Inspireras av hans idéer och fyllas av feelgoodvibbar när han häller ut lite sand i fönsterkarmen eller hänger alger i taklampan.
För visst gillar jag Ernst.

Ibland tror jag att alla män inte vågar erkänna att de attraheras av denne långe och stilige man.
Jag har ibland hört de som fnyser åt hans barfotapromenader och pyssel i lador.  Någon har t o m använt ordet fjollig. Den gången var jag själv lite osäker. Idag skulle jag nog ställa mig upp och stå för min proErnstinställning.

Men att ta vår relation till nästa steg...?

Nja. Inte för 199 kronor i alla fall... ;-)

"Ekofiering" av arrangemang

Det är alltid mycket mer arbete än man tror att arrangera en fest.  

På ett magiskt namngivningskalas fick jag i helgen flera fina tips på tidsbesparande och ekologiska sätt att genomföra olika arrangemang.

Jag kan inte låta bli att tycka att användandet av ett stort blåvitt socialt medium faktiskt måste anses som "bra för miljön", s a s. Dels kan man snabbt och enkelt kan nå de flesta av gästerna med sin inbjudan. Man kan komplettera sin information om man skulle ha glömt något, eller om det skulle dyka upp ändringar. Gästerna kan se i inbjudningslistan om det kan finnas någon att samåka med, osv.

En kul variant på ett knytkalas kan ju vara att dela in medtagen mat efter födelsedatum; de som är födda januari-februari tar med "x", de som är födda mars-april tar med "y" och så vidare. Fungerade utmärkt.

Att äta med träpinnar kan vi sedan innan, men att äta med (och på) utsorterade träbitar från en spånhyvel var nytt för många, och kändes helt rätt! 

På detta sätt sparades även mycket disk. Och det uppskattas ju oftast av de flesta. :-)

Att kläckas i Aromaägget

De gäster som väljer att övernatta på Hestra Yttre har en överraskning på övervåningen.

I ett av de små gästrummen finns ett ägg, och inuti väntar flera välgörande upplevelser.

1) Man väljer vilken eterisk olja man vill bli omsluten av. Det finns 4 st olika att välja på, och de har olika egenskaper. Vissa verkar avslappnande på kropp och själ, andra är mer uppiggande.

2) Man väljer hur varmt man vill ha det. Vanligt är runt 40 grader.

3) Man väljer om man vill ha en lättare vibrationsmassage. Det finns två reglage som man själv hanterar, och det gäller att hitta sin balans mellan intensiteten, mönster och övre/nedre kroppshalva.

4) Man väljer om man vill ha tyst, eller lyssna på musik.

5) Man väljer om man vill ha mörkt, ljust eller annan typ av stimulans via ögonen.

Efteråt känns det lätt, skönt och vissa är som pånyttfödda. Eller kläckta.... :-)

Vill du prova? Skicka ett mail till mig på krasse@live.se så hittar vi en tid.

Smyckesvitrin till salu

Folk som är ute och backpackar på andra sidan jordklotet brukar sällan gå på auktion. Och om de gör det brukar de sällan spontanbjuda på stora ömtåliga möbler...

Men detta var vad som ofta händer på mina resor. Tillsammans med en nyfunnen vän i antikbranschen på Sri Lanka befann jag mig plötsligt med fingret i luften på auktion.

Efter ett par timmar kände jag att detta magiska semiantika displayskåp för smycken absolut ville emigrera till Sverige. Dessutom fanns det i nederkant en mystisk låda som var låst med två rostiga hänglås! Min fantasi började genast skena iväg om vilka gränslösa skatter som glömts bort i denna möbel.

Lådan visade sig senare vara tom, men möbeln fick tillsammans med andra fynd följa med i en container full med träleksaker som importeras av ett företag i Halmstad. Så nu har det landat på förstukvisten och förhoppningsvis kommer det snart att hitta en ny engagerad ägare som vill visa smycken eller annat fint bakom två fina glasdisplayer.

Är du intresserad av skåpet? Skicka ett mail på krasse@live.se och berätta om dina planer.

4 st spröjsade fönster söker ny husse

"Change of plans."

Ibland blir det så. Dessa vackra fönster var avsedda för ett projekt som nu delvis ändrat ansikte.

I höstas sålde jag av ett likadant. Det sitter nu som ett ljusinsläpp mellan ett kök och ett matrum.
Nu finns det 4 stycken kvar.

Om du har en fin idé om att använda dessa fönster i ett byggprojekt, så hör av dig på krasse@live.se.

Biljard på Hestra...

För en tid sedan besökte jag en samlingslokal där det fanns flera biljardbord. Ett av borden var ställt åt sidan, och jag noterade att duken hade fått sig en del öl och rödvin under årens lopp.
Men det var helt, och skulle kunna få en make-over, samt ett nytt liv på landet.

Det är nu vi berör själva kärnan i den s k "Bootstrapping-anda" som Hestraprojektet är en del av;

"Att våga fråga..."

Ja, mycket handlar om att våga fråga om a) en viss sak ska slängas, och i så fall om b) en viss sak då istället skulle kunna beredas ett nytt liv ute hos mig i skogen.

Jag har noterat ett lustig sak. Om jag aldrig vågar fråga, så får jag aldrig någonting. Men om jag frågar, så får jag ofta någonting.  ;-) 

Vet du om någon ny biljardbordsduk så maila gärna på krasse@live.se 

Tankar om lycka.

Begreppet "Lycka" är ett ämne som intresserar mig. Jag tror att många av oss tänker på Lycka ganska många gånger på en månad. Vad som gör oss lyckliga, hur ofta vi känner lycka, hur länge det varar per tillfälle och så vidare.

Ibland flimrar det förbi tänkvärda små guldkorn på ett stort socialt medium, där jag har konto.
Detta lilla diagram fick mig att tänka efter, och det tog inte många minuter förrän jag kunde relatera till flera situationer där jag kände igen ovanstående värdering.

Ibland kanske t o m förmånen att få bo i ett hus kan värderas lågt, men när man bor på annat sätt saknar man det. Ett hus kan t o m kännas som en belastning, men efter ett tag i en lägenhet kan lusten efter en egen täppa komma tillbaka.

Om du har egna episoder att berätta om där du känner igen dig i den lilla teckningen här ovan så skriv gärna en rad på krasse@live.se.  

Skulpturer som berör

Idag stannade jag upp i några minuter och funderade över denna skulpturen.

Jag tänkte på hur vår värld skulle förändras om klimathotet förverkligas. Om polarisarna smälter och havsnivån stiger. Idag verkar de flesta vara överens om att vi håller på att förstöra vår planet via en sinnessjuk takt i vår överkonsumtion.  Det finns de som skriker att vi kan vara lugna, att det är falskt alarm, och att det är en naturlig förändringsprocess för jorden.

Låt oss be för att de har rätt.

This sculpture by Issac Cordal in Berlin is called "Politicians discussing global warming."

Att vara en man...

Jag har kanske aldrig direkt känt något större behov av hormonellt tillskott, inte ens efter att en doktor skurit bort min ena testikel...

Vid ett besök i en indisk hälsokostbutik föll mina ögon på denna guldskimrande förpackning.
Innehållet skulle tydligen innebära "Ecstacy redifined".

Namnet på pillret är alltså "Be Man" och som kund i butiken undrar man ju om detta går att åstadkomma utan att knapra tabletterna? En annan imponerande egenskap som kommer på köpet är såpass med energi att en kvinna verkar kunna hållas svävande utan att använda alltför mycket kraft via armarna...

Det blev ingen affär den gången, men vem vet om jag återkommer som kund om 10 år...?

Visdomsord på Internet...

Ute på internet verkar ibland all världens klokskap vara samlad jämte all världens idioti.
Jag antar att tricket är att skilja dessa kategorier åt.

Ibland måste jag erkänna att jag kan erfara en viss känsla av överdos, när man navigerar ibland Carpe Diem och andra käcka tillrop.

Dock måste jag erkänna, att denna enkla träskylt från Mellow Design har kommit att fungera som en slags positiv trigger för mig.

På ett personligt plan så har jag bestämt mig att varje dag lära mig något nytt. Om jag inte kan tänka på en speciell händelse under dagen som fungerat som en slags lärdom, så letar jag upp något i ett uppslagsverk, en historiebok eller på internet.

Det är ganska roligt. Skylten kan givetvis också användas som en trigger för andra varianter.
Att varje dag göra någon glad. Att varje dag ge någon en kram.  Att varje dag uppskatta sin hälsa.

:-)

Återbruk och mikrobistånd

När jag kikade lite bland mina bilder i en hårddisk hittade jag denna monter från en Formexmässa i Stockholm. Jag minns att jag talade med utställaren, och jag har säkert hans visitkort kvar.

Såvitt jag minns handlade det om ett slags återbruksprojekt i Sydafrika. En verkstad hade inretts och kasserat byggmaterial gjordes om till personliga tavelramar. En procent av intäkterna från försäljningen till trendmedvetna svenska affärer gick tillbaka till de sydafrikaner som tillverkat ramarna.

Det var de läckraste tavelramar jag sett, och jag hoppas att projektet slog väl ut.

På liknande sätt vill jag medverka till att hjälpa de människor som jag mötte i Indien. Genom att betala  mer än inhemska kunder kan man kanske medverka till ett bättre liv för de som kämpar mot fattigdomen i sitt hemland. Dessutom kan man försöka knyta ett ökat miljömedvetande hos tillverkaren som ett villkor för ordern.

Man kan förstås ha tankar kring själva importförfarandet. Att frakta gods i container från Indien till Sverige är inte helt optimalt. Men mängden co2 per kubikmeter varor blir relativt liten i de enorma fraktfartyg som idag rymmer mellan 3000 och 15000 containers.

Har du information och åsikter kring etiken runt "import som humanitärt bistånd" så är jag intresserad av att ta del av dessa. Maila gärna på krasse@live.se

Grupper på Hestra EcoLodge

Grupper på Hestra EcoLodge:

Vi tar emot grupper 6-22 personer.  Viss konferensmöjlighet med kanoting, cykling och andra aktiviteter.

Hestra EcoLodge ligger nära hela västkusten mellan Halmstad och Göteborg. Dessutom når man snabbt Jönköping, Gislaved, Värnamo och Ullared.

Kontakta oss via mail eller mob nr 0705-14 40 94

Mahatma, Nelson och jag...

Kanske löser man inga problem genom att resa till Indien.

Inte heller är det helt säkert att man finner lyckan.

Men jag blir alltmer övertygad om att man växer som människa genom att se det man ser, och hantera det man måste hantera.

Afton i Bombay

Jag anlände till Mumbai på tidigt på dagen. Planet som skulle föra mig hem skulle lyfta om 18 timmar.
En frisk människa hade kastat sig ut och tagit detta tillfälle att lära känna denna enorma stad som hade över en miljon invånare redan för 100 år sedan. Staden låg från början på 7 öar, och namnet Bombay kommer sannolikt från de två portugisiska orden Bom Bahia som betyder "God Havsvik".

Men jag orkade inte. Jag var trött i kropp, själ och sinne. Jag satt på en bänk och nynnade på Springsteens Streets of Philadelphia, som jag hade ändrat texten i:

I am bruised and battered
and I cant tell what I feel
I am unrecognizable to myself
I saw my reflection in a window
I didn't know my own face
Oh brother are you gonna leave me
Wastin away
Of the dusty streets of India

I walked the avenue till my legs felt like stone
I heard the voices of friends vanished and gone
At night I could hear the blood in my veins
Black and whispering as the rain
On the dusty streets of India...

Jag vill hem. Hem till Sverige där trafikanter endast i undantagsfall använder sin tuta, hem till Halland där vi inte kastar de döda i Nissan, hem till det gamla huset i skogen där det alltid är tyst.


Jag vill smälta de miljarder intryck som bombat min hjärna under tre månader på resande fot.

Jag vill äta grovt bröd och Fredrik Pauluns musli, jag vill andas sval och ren luft och jag vill sitta på en sten vid en sjö i en skog.

Sjöpalatset i Udaipur

Udaipur.

En av mina favoriter i Indien.
Det var på något sätt befriande att det är själva staden i sig som är attraktionen.
Ibland kallas Udaipur "Den vita staden" och visst känns den ganska vit.

En annan anledning till att jag älskar Udaipur är att jag här sammanstrålade med min dotter igen, och sådant minns man länge.

Kvällen firades i internationellt sällskap med Vegetarisk burgare och Kingfisher.
Dessutom kryddades kvällen med båttur på konstgjorda sjön Lake Pichola och kulturvandring i City Palace.
Som grädde på moset en DVD-film ute på krogen, nämligen den gamle Bond-rullen från 1983, Octopussy med Roger Moore och Maud Adams.

Det var väl ett lite trist filmval, tänker kanske någon.
Nej, tvärtom, eftersom det var här den spelades in. När Roger kommer simmande med sin enorma krokodilkeps är det just på sjöpalatset Jagmandir han kliver iland. Fräckt att se filmen och plötsligt känna igen de små gränderna han ränner omkring i.
Dessutom är den småmysiga brittiska komedin Marigold Hotel delvis inspelad här.

Amber Fort, Jaipur

Jaipur kallas ibland "Den rosa staden". Så när jag och mina medresenärer förvirrat frågade efter "Pink City" fick vi en del skilda svar. Det verkar som om de flesta med Pink City menade den stadsdelen som är byggd i en lite rödrosa sandsten, och som nu hyser ca 100 000 ungefär likadana affärer.

Utanför staden finns det beryktade Monkey Temple, som enligt uppgift skulle fullständigt krylla av tusentals apor, och som man tydligen måste se när man är i Jaipur. Av någon anledning hade alla dessa apor tydligen fått något annat ärende, för i templet satt bara en man som förklarade att vi borde donera 10 rupier per person för att titta på hans aptempel utan apor. Än i denna dag vet jag inte var aporna var denna dag, för det var rätt tempel, och vi såg ca 7 apor, vilket är ett mindre apantal än vilken annan normal villa som helst.

Den mest spektakulära byggnaden var säkert Amber Fort, som var ytterligare ett imponerande prov på att en gång i tiden kunde indierna utföra makalösa stordåd. Ovanstående bilder visar bara en lite del av allt det storslagna som finns här. Fantastiskt.

En för alla, alla för en...

"Det var en gång en tysk, en engelsman och Bellman..."
Så började många fjantiga historier i min ungdom...
Och nu var det dags igen!.

Varför gör man detta?

Varför betalar man en en normal dagslön för en murare för att spöka ut sig i färgglada plyschkläder som ska resultera i en fotografi så pinsamt att man rodnade under solbrännan?

Jo, för att vi var uttråkade.

Vi hade en s k tempelöverdos. Efter några ganska lama dagar med tempel, fort, portaler, gravar och marmor till förbannelse, så var vi desperata efter någon slags aktivitet! Vad som helst, bara inte ytterligare en vackert snidad stenpelare! Vi var tre lätta turistoffer när vi såg folk posera i dräkterna, med ett träsvärd i högsta hugg.

Vi erkänner härmed, direkt här på Internet, att en smart indisk kille drog in 900 rupier på oss, på under en timme.

Eko-turism i Rajasthan

Efter en ganska trevlig bussresa ankom vi idag till Palace Anjali i Rajasthan. Det är ett Eko-turistställe med möjlighet till ridning och kanoting.

Eftermiddagen ägnades åt att utforska omgivningarna lite. Här är ett ganska kargt landskap, men det finns en vacker ödslighet här.

Och bäst av allt är nog att här är fritt från avgaser, aggressiva försäljare och nästan helt tyst....

I natt ska jag samla mod för en ridtur på någon av de 22 fina Marwarihästarna här. Rasen har de karakteristiska vridna öronen som kallas tulpanöron och pälsen är mjuk som silke.

Som stridshästar var de kända för att aldrig överge en fallen ryttare.
Hoppas att jag slipper ha glädje av den egenskapen i morgon.

The Taj och Bollywoodteamet.

Utsikten från hotellet bjöd på både en vacker vy av Taj Mahal. Samtidigt kunde vi se en av Indiens främsta "Bollywoodartister" kråma sig på en takterass i närheten.

Låt mig berätta lite om Indiska musikvideos. De präglas av att en produktionsgrupp reser runt och dansar framför kända platser i världen. Det handlar ofta om ganska högstadiemässiga koreografier och redan efter två tre stycken börjar man skönja ett mönster. Efter 20 stycken likadana känner man en lätt förvåning, och därefter undrar man hur länge denna trend kommer att hålla i sig. Vem i Indien ska våga ta språnget och göra något djärvt; en musikvideo som inte har en lallande flashmob som tar tre steg åt vänster för att därefter ta tre steg åt höger.

Denna grupp utgjorde inget undantag. Denna dag filmade de med The Taj i bakgrunden, i morgon drar de kanske till Machu Picchu eller någon annan känd plats.

Den brustna strängen i Khajuraho

"Det är bättre att lyss till den sträng som brast, än att aldrig spänna sin tanpura"

Utan att vara expert på vare sig svensk lyrik eller indiska stränginstrument vill jag ändå påstå att instrumentet på bilden borde vara en s k Tanpura, även om dessa borde ha fler än en sträng...?

Spelmannen på bilden hade en lite träring på fingret, som envetet knäppte på den enda strängen, samtidigt som mannen klagade högljutt över någon okänd orättvisa.

Som vanligt kom han helt oombedd fram, och som vanligt krävde han betalt för sina tjänster.
Jag var inte den mest musikaliske i vår grupp, men jag var beredd att betala en relativt stor summa bara han upphörde med sin klagolåt.

Happy Holi!!!!

Happy Holy! var det enda man behövde skrika på en hel galen dag och kväll. Vi som var unga pa 70-talet och minns vanvettiga scener pa Midsommarafton kan bara glömma allt! Midsommar i Sverige är som en stillsam promenad i parken jämfört med Holi!

Indiska pojkar med testosteronöverskott får denna galna dag en slags dispens att klämma på och trakassera alla kvinnor de far syn på. Allt kan bara skyllas på Holi!

Vita kläder förvandlas först till färgglada kläder, och för de som är ute sent blir allt till slut bara lila, när alla färger smetats ut i en sanslös färgorgie...

Roddbåt på Ganges

Tillsammans med 5 resenärer från Tyskland, England, Frankrike och Kina hyrde jag en roddbåt i gryningen.

Det var uppstigning vid halv fem, och just då, i några minuter var jag tveksam till idén. Som väl var gjorde grupptrycket att vi steg upp, och det var inget vi senare ångrade. Att ro på Ganges och se solen stiga i horisonten är ett magiskt ögonblick, även för en icke-hindu.

På hemvägen var det motströms och vår Kapten lät oss efter ett par förfrågningar ta över årorna ett tag.

Ganges är en helig flod.

Alltså borde man sköta om den med vördnad och respekt. Så är inte fallet.

I Ganges tippar man allt från avföring till plastavfall, och det är en ganska vidrig smörja att ro i, åtminstone tidvis. Det hela blir kanske inte bättre av att man i denna flod även "begraver" de döda.
Visserligen bränner man liken i strandkanten, men ofta blir det kvar rester i askan, och detta rodde vi i.

Det är visserligen bara benrester, men bäckenben, revben och en och annan femurkondyl kunde ibland klonka till på åran.
Dessutom är det ju så, att gravida kvinnor som avlidit inte får brännas på bålen, utan de stjälps direkt i floden med stenar runt kroppen. Likaså kropparna efter s k Heliga män, och de stackare som dött av vissa ormbett. Dessa blir också enligt urgamla religiösa ritualer dumpade i Ganges.

Stenar har den egenskapen att de är svåra att binda kring något mjukt. Således lossnar de ofta och gärna från kropparna, vilket ofta gör att dessa flyter upp till ytan. I bästa fall flyter kvarlevorna då iväg i vattnets strömriktning, bort från staden, och mot Mirzapur som ligger sydväst om Varanasi.

Ett konkret exempel på vad som kan hända såg vi på roddturen, när kroppen efter en präst hade fastnat dubbelvikt på ett förtöjningsrep. Mina forensiska kunskaper i rättsmedicin begränsar sig till enstaka avsnitt av Beck och CSI, men en försiktig gissning är att han hängt där ett par veckor... Det var inte vackert, men det var heller inte något som jag velat ha osett, s a s.

Kanske kände jag mig rent av stärkt efteråt, i min personliga uppfattning om kroppen som ett skal för något annat...?

Midnatt vid likbålen

Promenaden hem strax innan midnatt i Varanasi är en märklig upplevelse. De enorma stentrapporna som under dagen myllrat av folk är nästan tomma. Alla köpmännen har rullat ner sina plåtjalusier, och det är ingen som frågar om jag vill hyra en båt längre.

Men helt öde är det inte. Likbålen brinner fortfarande och deras anhöriga sitter tyst och betraktar flammorna som omsluter deras anhöriga.
Kvinnor får inte delta i detta, de anses alltför känslosamma, och all gråt och känsloyttringar får klaras av på annan plats.

Elden, som har brunnit i tretusen år i Varanasi sprider sin rök i staden dygnet runt, året runt. Men alla får inte brinna i den heliga elden.
Kropparna av barn, gravida kvinnor och de som blivit bitna av en kobra sänks direkt i Ganges med en sten fastbunden på kroppen.

I denna Heliga flod badar Indierna dagligen, de tvättar sitt ansikte i vattnet och de t o m gurglar sin mun med det.
Det är mycket man inte förstår med Indien. Det är ändlöst vackert och ändlöst obegripligt.

Lång resa till ett stort hav

På Indiens södra östkust ligger den gamla staden Madras, eller Chennai som den numera kallas. Det är en stor stad, 5 miljoner inne i staden, och det dubbla om man räknar med förorterna. Normalt sett trivs jag inte så bra i dessa enorma städer, med Chennai var förbryllande trevlig och hanterbar även för en lantis som mig. Ganska snart förstod jag varför. Den har en början, eller möjligtvis ett slut. Det kallas Bengaliska Viken.

Den enorma sandstranden gjorde att jag kunde greppa staden på ett sätt som jag inte klarade i Bangalore, där det på något sätt aldrig tog slut.

Jag till bringade några dagar med att till fots utforska de gamla delarna av Madras, och på kvällen gick jag ner och svalkade mina värkande fötter. Jag noterade att det ofta stod människor och betraktade horisonten under tystnad, och först trodde jag att det var någon märklig ceremoni på gång.

Efter en kort intervju på väldigt rudimentär engelska förstod jag att de tysta människorna liksom jag hade rest till Chennai, och att de inte stod på stranden av religiösa skäl.

Däremot var det den första gången de sett havet.

Studiebesök i lera

En roligt studiebesök hos familjen Terracotta.
Drejskivan är ett stort hjul i cement, som centrerats och balanserats så att det kan balansera på en spets. Sedan sätter keramikern fart på det hela med en käpp.

Hjulets tyngd och dess inneboende energi efter du satt igång det håller sedan drejningen igång i 5-10 minuter. Därefter får du ta fram käppen igen, och tillföra mer energi.

Dessa människor kan göra förbluffande fina saker med så primitiv utrustning.

Nästan religiöst...

Idag tänkte jag så här:

Om man har inställningen att man har någonting att lära från alla människor man möter, då kanske man också kan lära sig något från alla de religioner man möter.
I detta fallet var det sista raden som jag verkligen fastnade för.

Vill därmed skicka ett leende från Indien till övriga världen.

Dessutom är det ju fredag!

Apor på Ashram

På vägen ner från berget vandrade jag barfota så tyst på stigen att jag fullständigt överraskade denna flocken med apor. Förmodligen kunde de känna att vi var släkt, för de lugnade sig snart, och lät mig vistas på 1-2 meters avstånd.

Allt kändes fint tills en annan apa, från en helt annan släkt dök upp. Han var visserligen snäppet kortare, men betydligt mer aggressiv. Ganska snart utbröt värsta apkriget, med mig i mitten.
Det kändes lite som en AIK-läktare, fast utan rånarluvorna. Jag kände att jag inte ville bli inblandad, och retirerade försiktigt baklänges.

Nere på Sri Ramana Ashram igen satte jag mig en stund och spanade efter människor med lyckliga ögon.

Jag fick syn på en asiatisk ung man, och kände att jag gärna ville intervjua honom om Lyckan. Tyvärr hade han ingen tid därtill, och hastade bort mot matsalen.

Det enda sällskapet för mig var apan på nedre bilden. På ett stort socialt nätverk försökte jag skämta, och antydde att denna s k Kak-apa inte fick förväxlas med en annan art som kallas Makak-apa.

Den enda som verkade fatta denna smått geniala ordlek var en bibliotekarie från Skåne.

Publika flatulenser

Det finns ett ämne som jag länge har tvekat inför att beröra i min spalt, men idag nådde jag verkligen vägs ände. Nu måste detta ventileras, om uttrycket tillåts.

Jag talar om publika flatulenser.

Som resenär i Indiens landsbygd kan man omöjligen undvika att konfronteras med detta, lite komiska ämne. Jag läser på ett stort IT-baserat uppslagsverk, att flatulenser i offentlig miljö kan uppfattas som genant, eller tabu.

Detta kan ni fetglömma i Indien.

Idag satte jag mig på en trottoarkant (Vissa trottoarkanter är ca 50 cm höga och lämpar sig bra som sittyta, men är inte helt enkla för rullstolsburna) och skulle inta min fruktfrukost i det folkvimmel som jag älskar att betrakta.
Ca 3 meter västerut stod fyra herrar och samtalade. Tyvärr hade jag ingen utrustning för upptagning av rörliga bilder med ljud, men om jag hade haft så hade inspelningen sannolikt blivit viral i samtliga världsdelar under dagen.

Dessa herrars samtal ackompanjerades nämligen av en veritabel flatulensorkester inkluderande såväl stråkar som de flesta tänkbara blåsinstrument. Under den kvarten som jag tvingades lyssna på detta hade de lätt kunnat värma halva Vallås under en iskall februarinatt.

Ett oförglömligt reseminne, som dessutom förankrats väl genom att mer än ett sinne varit aktivt vid memoreringen.

Nötkrossaren och hans firma

Serien "Enmannaföretagare i Iniden" fortsätter, och närmar sig nu lika många avsnitt som Hem till Gården och Efterlyst tillsammans.

Detta är en av ortens många "Jordnötskrossare".

Stora volymer jordnötter stjälps i baljan, där de krossas, mals och pressas. Oljan kommer ur ett hål som var rent -78 och själva pastan som blir över gröps ur med buckliga slevar och pinnar.

Exakt hur dessa ingredienser sedan förädlas blev jag p g a språkförbistringar aldrig helt klar över. Om ingen från Göteborg klargör det hela i kommentarsrutan så lovar jag att återkomma i ärendet, så att ingen behöver ligga sömnlös och undra vad som hände med jordnötspastan...

Eko-transporter i staden

Att transportera gods med oxe och vagn är ett mycket vanligt inslag i gatubilden.
Otroligt tåliga djur, som inte en blinkar när det kommer en buss i 60 knyck rakt mot det, och som ständigt har ett gäng trehjulingar som ilsket surrar runt omkring.

Vanligt gods på vagnen är storsäckar med ris, cement till byggen, diverse produkter gjorda av fiber från kokosnöt eller bananplantor och liknande.

Det är egentligen en mycket bra och ekologisk transportmetod, åtminstone i de centrala delarna.

Fotografering Baslektion 1 a

Jag är sannerligen ingen skolad fotograf.

Endast med svårighet kan jag förklara skillnaden på bländare och slutare.

Men det är numera inte den stora hemligheten inom fotografering. Idag finns det digitala små underverk med autofokus som gör 80 % av jobbet, och ytterligare 18 % kan du fixa till i ett bildbearbetningsprogram online.*

Däremot är det viktigt med fantasi. Jag tror inte det är en statisk egenskap, den går att träna som en muskel. Att se de fantastiska motiven runt omkring oss som andra promenerar förbi, och ibland kanske att kunna förutse att någonting intressant kommer att kunna komma ur en viss situation eller plats.

Men först måste man rikta rätt ända mot ansiktet och trycka på rätt knapp.

För någon som aldrig hållit i en kamera är detta en stor upplevelse.

* De resterande 2 procenten kan vara de som gör skillnaden mot en riktigt bra fotograf

Andlöst och tandlöst

Dagen har tillbringats på ett s k ashram.

Otroligt starka upplevelser, en del av dem på helt oväntade plan. Damen på bilden utstrålade en värme och tacksamhet, som jag blev väldigt nyfiken på. Tyvärr restes oöverstigliga språkbarriärer som omöjliggjorde någon djupare konversation. Det fanns personer i min närhet som kanske hade kunnat tolka, men jag kände att jag i så fall hade velat förbereda ett litet frågebatteri. Dessutom försvinner lite av magin när allt som sägs ska passera genom en tredje person.

Dessutom "kallade berget på mig". I morgon således besök på Arunachala, det berg där Tiruvannamalais upphöjde man Ramana Maharshi levde.

08.00 i morgon är det en gemensam vandring till den grotta där Sri Ramana mediterade i 17 år. En munk ska tydligen inleda med en enligt uppgift makalös sång, och därefter vill jag känna lite på energin i grottan med en stunds stillhet.
Jag har tur med vädret, och i morgon är det dessutom en stor hinduisk festival.

Total Shorts Makeover

Sådär ja.

Nu ligger mina 30 år gamla kvalitetsshorts hos skräddaren.
Uppdraget består i att sy ihop trasiga sömmar på 4 olika ställen, byta ut en lapp i själva konstverket och komplettera upp med ett nytt tygstycke där det gamla upplösts.

En helrenovering helt enkelt.

Offerten ligger på 30 rupier, men kommer nog att belönas med ytterligare 20 i dricks.
En femma jämnt alltså.

Bleckbockaren

Rättelse:
Från en av mina mer noggranna läsare, en äldre herre med katt, har jag fått mothugg gällande en tidigare publicerad betraktelse.

Min ståndpunkt gällde att vissa yrken nästan är helt borta i Sverige, till en följd av en i vårt land utbredd Slit&slängmentalitet kombinerat med en hög lönebild. (Åtminstone jämfört med Sydostasien.)

För att tydliggöra mig, och det måste man när man har den här typen av patologiska korrekturfreaks i sin Facebookkrets, vill jag komma med följande tillägg:

Dyra grejor repareras även i Sverige.
Billiga grejor, oavsett inköpsort, repareras sällan i Sverige.

Vidstående bild föreställer en av ortens Isolatorbleckbockare.
Han bockar de plastbelagda isolatorerna som används senare av traktens otaliga Omlindningsmän.

Om man ska linda om den elektriska rotorn i en bordsfläkt, så bockar han små bleck.
Om man ska linda om rotorn i en takfläkt så bockar han lite större bleck.
Om man ska linda om rotorn i en startmotorn till en buss, så bockar han stora bleck.

Brandskydd enligt Indisk lag

I Indien är det liksom i Sverige lag på att alla tågstationer och en del offentliga platser ska ha ett fungerande brandsläckningssystem...

Easy Rider 2.0

Till det facila priset av 50:- hyrdes idag en Royal Enfield av äldre snitt. Utan hjälm och endast iförd shorts och bomullsskjorta utforskades kustvägen mellan Varkala och Kollam. Dottern satt på bönpallen och håll sig krampaktigt fast. Med svenska mått mätt så var detta en ytterst oansvarig handling, som troligen gjort att Socialförvaltningen tagit vårdnaden ifrån mig, om dottern hade varit minderårig. Nu var detta inte i Sverige, så problemet är högst hypotetiskt. Här nere är man oftast 3-5 personer på mopeden, och hjälmar är sällsynta.

Jag hade tidigare lagt märke till att de flesta ägnar sig åt vänstertrafik här nere, så det gjorde vi oftast också.

När gåshuden lagt sig märkte jag att motorcykel är ett otroligt sätt att uppleva Indien på. Man kommer nära kryddofter, avgaser och avloppsledningar på ett helt annat sätt än i luftkonditionerad turistbuss. Man stannar till var man vill och köper ett paket Mariekex och lite mangojuice. Man hittar de där små vägarna som turister annars aldrig väljer. Man hittar övergivna kolonialegendomar och andra spännande platser.

När detta skrivs är hojen tankad och återlämnad. Överlevnadskvoten var hög.
Lite skakis men med en av resans härligaste äventyr på minneskortet och i hjärteroten. Och 50:- rymdes precis i resebudgeten.
En okontrollerbar del av min reptilhjärna har redan börjat smida planer på att återvända hit, köpa en Enfield och sedan köra den till Sverige. De finns nämligen även som Dieselmotorcyklar, och det innebär att man även borde kunna köra dem på rapsmetylester, som man kan tillverka själv.

Fortsättning följer.

En pilot och hans skåpbil

En liten egenhet som jag noterat både på Sri Lanka och nu i Indien är hur grymt impade de verkar vara av allt "kungligt". Överallt kallar de minsta lilla vedbod eller friggebod för "Royal Hotel" och till slut blir det lite komiskt.

Priset togs nog häromdagen när en indier kom i denna pimpade Ford transit med snurrfåtöljer och vinröd plysch i inredningen. Chauffören, som har uppgraderat sig själv till "pilot" påstår att hans skåpbil är ett "rullande palats" och att "Kungen har anlänt"...

Jodå. Jajemen.

Svenska frimärken i Kandy

Jag har handlat med mopeddelar, skrot och gammalt bråte sedan jag var 9 år.
Ändå spelar jag i handelsmännens knatteliga när jag mötte denne benhårde muslimske affärsman i hans bostad. Vi inledde förhandlingarna efter att hans svartklädda fru sprungit och gömt sig i ett annat rum. Snart gick det upp för mig att handel funnits i muslimernas blod tusentals år innan vi hackade fram vår första flintyxa här uppe i nord.

Till slut lyckades jag byta till mig en mindre svensk frimärkssamling, samt en knippe vykort från 40-talet.

Hur dessa varor hamnat hos den muslimske affärsmannen vet bara Gud.
Höll jag på att skriva...

Beväpnade vakter

Lite förenklat kan man säga att befolkningen på Sri Lanka är uppdelad i 28 grupper.
1) De som ska betala sin elräkning den 1:e.
2) De som ska betala sin elräkning den 2:e,
och så vidare.

Detta innebär att det statliga elbolaget hanterar en stor summa kontanter varje dag.
En folksamling utanför ett kontor betyder ofta att många ska betala sina räkningar samtidigt, och det tar tid att skriva ut alla kvitton.

Kontanterna vaktas av dessa herrar, beväpnade med varsin mynningsladdad musköt som Britterna hade med sig vid sitt första besök på denna ö. Typ.

Rånhotet verkar ändå vara minimalt, för ibland ställde de ifrån sig bössan och tog en kopp the.